morgondagensstjarnor -

"Du kan bara bli bra på att rida av att rida"

Julia Persson / 01 November, 2014 - 23:41 / Allmänt

Dag ut och dag in. Hoppar på den där cyklen i motvind varje dag efter skolan och ger dig iväg de 4 km till stallet oavsett väder. Mockar, gör mat och sopar, putsar, borstar och tränar. Tränar för tränare 2-3 gånger/vecka. Åker på tävling efter tävling, helg efter helg men resultaten existerar inte. Vad är det som i 99 % av fallen skiljer dig från segraren? Tvåan, trean och fyran med för den delen. För mig, har det alltid varit antalet ridtimmar. Jag får 1 h om dagen. De får tre. Jag gör övningen 1 gång. De får upprepa alla övningar 2-3-4 gånger om dagarna. Rida över samma bommar och repetera. Repetera, repetera, repetera. Repetition är nyckeln till succes eller hur? Det har vi väl alla märkt, som när du pluggar inför ett prov. Har du gått igenom alla frågorna fler gånger går det i 100 % av fallen rätt mycket bättre än om du bara kollade igenom dem 1 gång kvällen innan. (Ifall du inte är Einstein eller whatever.)

I alla dessa år jag hållt på med denna sporten har jag alltid trott att mina föräldrar på något magiskt sätt skulle trolla fram fler ridtimmar åt mig (fler ponnyer) så att jag också skulle kunna tävla mot Sveriges ponnyelit och vinna fina rosetter på de allra flashigaste nationella meetingen. Få rida i täten på det där ärevarvet, på det där meetinget när de där ryttarna tittade på. Men jag har insett att så kommer det inte bli. Jag kommer aldrig kunna äga fyra ponnyer som jag kan repetera och öva på. Jag kommer inte kunna rida på de där nationella meetingen och starta 2 ponnyer i varje klass. Det är inte mitt liv och det har jag förstått. Men det gör de inte speciellt mycket lättare att acceptera det. Att bara säga "nej tyvärr" till mina drömmar och se sin framtid som alltid varit vädligt klar i mitt huvud bara på nåt sätt försvinna bakom en stängd dörr. Men vad ska jag göra? Denna sporten kommer aldrig bli rättvis. Den kommer aldrig att vara en sport för alla. Och just nu, är jag så ofantligt trött på det. Att inte ha samma förutsättningar att lyckas som andra bara för att mina föräldrar inte har ett tillräckligt fint efternamn eller är VD´s på varsitt flashigt företag.

Jag vill det här så fruktasnvärt, äckligt mycket att jag bara dör lite innombords när jag tänker på hur svårt det kommer bli. För utan pengar, eller något vädligt speciellt, kommer du ingen fucking stans i denna sporten.

Jag hoppas någon, någongång kommer se min vilja och kämparinsikt och väga den tyngre än några jäkla nollrundor under min ponnytid. Eller hur mycket pengar mina föräldrar har på något bankkonto.

Längst in hoppas jag ändå att det finns någon liten fé som hör min bön och gör så att något magiskt sker. För tro mig, älskade ridsport. Så lätt blir ni inte av med mig.

Ja, jag vet att folk svälter i Afrika och dör i Ebola, men detta känns som ett väldigt stort dilemma just nu. Och ja, jag är bitter.