Nu i samband med gymnaievalet har jag och alla andra i min närhet blivit mer och mer tvungen att tänka på vad jag vill i framtiden, vad jag vill jobba med och vem jag är. Vad är viktigast för mig och vad satsar jag på? 

En sak i allt det här har jag insett, det är inte enkelt. Det är inte lätt att, 15 år gammal, bli tvungen att välja vad du vill i framtiden när du inte ens vet vem du är. 

Jag har alltid vetat att jag vill göra nåot stort, något viktigt. Det kanske är asklyschigt eller bara en stor dröm, jag tror inte det är omöjligt. Jag försöker reda ut det här, vill jag ha en stabil framtid, en bra utbildning och försöka få ett jobb, stanna här i Sverige och skapa någon sorts grund, eller vill jag ta risker, prova mina vingar och satsa allt? Det är frågan. 

Mina två största drömmar i livet änsålänge: 

Bo i Kalifornien. 

Försörja mig på ridningen. 

 

Kommer jag bli tvungen att välja? Kan jag kombinera dessa två? Är det rimligt? Måste det vara rimligt? Vill jag verkligen satsa allt på hästarna? Vill jag inte hellre ha ett bra, välbetalt jobb och springa runt i klackar och kavaj varje dag? Så jäkla många frågor, med tyvärr allt för få svar. Borde jag läsa ekonomi eller ska jag ta samhäll? Kanske gå hästgymnasiet och lösa till extra ämnen för att få högskolebehörighet? Ska jag ens hoppas på att komma in på NIU´n? Är det lönt?Är jag verkligen tillräckligt bra? Vissa säger att det är lugnt, det är inte livsviktigt. Du kan alltid läsa upp dina betyg på komvux om du skulle ändra dig i framtiden. Andra säger att det är ditt livs beslut u ska ta. vem ska man tro på? 

Jag har aldrig varit den som tar det lugnt, som bara är go with the flow och liksom chansar. Jag vill alltid välja rätt, göra rätt och få ut ett helt rätt resultat av mitt arbete. Det är så jag är. Här är mina planer i någonsånär rankad ordning. Min hjärna sprängs snart. 

 

1. Nationell idrottsutbildning/Samhäll/Betéende - Polhemsskolan

2. Samhäll/Betéende - Katedralskolan

3. Samhäll/Internationell profil - Procivitas Privata Gymnasium

Dessa kommer antagligen ändras ganska radikalt innan jag gör mina ansökningar, men det är såhär tankegången går just nu. 

 

Åhhh gud hjälpe mig med detta. 

 

 

 

 

I alla dessa år jag hållt på med denna sporten har jag alltid trott att mina föräldrar på något magiskt sätt skulle trolla fram fler ridtimmar åt mig (fler ponnyer) så att jag också skulle kunna tävla mot Sveriges ponnyelit och vinna fina rosetter på de allra flashigaste nationella meetingen. Få rida i täten på det där ärevarvet, på det där meetinget när de där ryttarna tittade på. Men jag har insett att så kommer det inte bli. Jag kommer aldrig kunna äga fyra ponnyer som jag kan repetera och öva på. Jag kommer inte kunna rida på de där nationella meetingen och starta 2 ponnyer i varje klass. Det är inte mitt liv och det har jag förstått. Men det gör de inte speciellt mycket lättare att acceptera det. Att bara säga "nej tyvärr" till mina drömmar och se sin framtid som alltid varit vädligt klar i mitt huvud bara på nåt sätt försvinna bakom en stängd dörr. Men vad ska jag göra? Denna sporten kommer aldrig bli rättvis. Den kommer aldrig att vara en sport för alla. Och just nu, är jag så ofantligt trött på det. Att inte ha samma förutsättningar att lyckas som andra bara för att mina föräldrar inte har ett tillräckligt fint efternamn eller är VD´s på varsitt flashigt företag. 

Ja, jag vet att folk svälter i Afrika och dör i Ebola, men detta känns som ett väldigt stort dilemma just nu. Och ja, jag är bitter.