Alla har vi känt så? Vissa gör och vissa har gjort. Alla har vi haft de perioderna där vi inte orkar göra något. Gymmet, läxor, kompisar, hästar. Inget viktigt känns viktigt längre.

Det är bara en liten seger att komma upp ur sängen på morgonen. Bara det är som att bestiga mount everest. Alla har vi känt det. Mer eller mindre. Man vill bara ligga hemma under täcket hela dagarna och kolla på serier eller något. 

Jag är just nu i en sådan period. Där allt suger.. Allt är bara för jobbigt. Gråten kommer alldeles för lätt. 

Plötsligt tänker man på saker man inte sätt förut, hur fult ens rum är, hur frissigt hår man har. Plötsligt blir låren lite tjockare och man får en finne till. Killen man gillar iggar en, men alla andra verkar ju må så bra? 

Ena stunden glad och skrattande, andra sekunden gråtfärdig och irriterad. Man går och stör sig på småsaker och blossar upp för ingenting. JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ DETTA. 

 

Jag vill kunna vara glad och positiv en hel dag, kunna komma hem efter skolan och göra läxor eller träffa kompisar, utan att känna känslan av att vilja lägga sig på marken och dö. Seriöst ni anar inte. Jag har varit SÅ nära. SÅ jvla nära. Något som hade gissat det? Tveksamt. Utåt sett är man glad och skrattar åt saker man brukar. Inte inuti. Inuti är man som ett öppet sår. Varenda liten motgång, vad som helst, strör på lite salt. Man kan vara glad ena sakunden, det börjar läka lite i kanterna. Men plötsligt kommer den DÄR kompisen, eller den DÄR killen och allt är förstört igen. Jag vill inte mer. Jag vill vara glad. Jag vill kunna utvecklas och prestera.

Det kan jag inte nu. Går på halvfart hela tiden. Känner mig otillräcklig och mår ännu sämre. Jag behöver er hjälp. ER. Ni där hemma.

 

Sorgligt nog kan någon av er nog relatera till åtmisntone en av de saker jag försökt förklara för er här ovanför. Har ni några tips på hur man tar sig ur det? det hopplösa, det "jagbehövsinteföringenbryrsigändå" stadiet.

Snälla.

Jag ber er.

Bara skriv ur hjärtat. Kanske hur ni känt? Bara något, som kanske kan få mig att hitta lite hopp i något. Tack. 

 

 

Leendet, It´s not for real.

Fin blogg du har :) Och tröjan på bilden ser mysig ut!

Jag har gått med såna känslor i över tio år utan att lyckas befria mig från dom. Men jag tror att om man försöker tänka på det man lyckas med så blir det nog bättre.
Brukar försöka säga mig själv att jag verkligen borde vara glad, jag har trotts allt någonstans att bo, och det är många som inte ens har den lyxen.

Känner ingen allt du skriver.

Hur nära det är... Ja e lessen att säga det här, men fast du skulle må bättre, blir det inte det, de e sanningen.. Det enda man kan göra, e att hålla fast vid det där någonting som gör det värt att stanna kvar :) Det ja kan lova dej, e att det inte alls är omöjligt att komma igenom o att de alltid finns nåt värt att orka för :) O då känns det inte så hemskt, fast det aldrig skulle ha blivit bättre :) Kom ihåg det o hoppas du mår bättre snart :)) <3

det hjälper faktiskt väldigt mycket att skriva

mår själv inte så bra och jag använder skrivandet som en slags terapi