Ont i magen. Ångest. Huvudvärk. Illamående. 

 

Självklart är det skolan jag pratar om. Stället som brukade vara en trevlig plats, där man kunde göra drömmar till verklighet och där man formades som människa inför livet. Hade du gjort överlag bra saker, gjort ditt bästa och visat att du kunde det man gått igenom tidigare så fick du automatiskt ett bra betyg. Du fick det du kämpade för. 

Folk pratade om vad de skulle göra i helgen på rasterna. Man pratade om vilka skor som var snyggast, vilket låt som var sååå sjukt bra eller vilken film som just kommit ut på bio. 

 

Men idag.

 

Detta är saker man hör om man går förbi elever i 8:an - 9:an. 

 

"Vad hade du för betyg i kriteriet Samtala o diskutera?"

 

"Jag hade 5 på A men 3 på C" 

 

"Vart finns idrottsmatrisen?"

 

"Har du skrivit dokumentationen på bilden du målade?"

 

"Har du bara C? Jag har A."

 

Detta är vardag för så många ungdomar i Sverige. Vi måste prestera HELA TIDEN. Du får inte lov att ha en dålig dag. Det finns inte på kartan. Har du migrän en dag, så är det mycket synd om dig, men tyvärr så når du inte upp till alla 20 kriterier som du ska ha nått upp till detta året. Du hade ju en på C så tyvärr måste jag sänka dig. Ledsen. 

Eleven kan ha presterat på topp ALLA dagar det året förutom just den. 

 

Man pressar in information i huvudet, för att sekunden efter provet ha glömt ALLT. Kunskapen är inte det viktiga, utan det är betyget. Det snackas ALDRIG NÅGONSIN om hur mycket man lärt sig, utan endast om hur mycket du verkligen borde höja dig i matte. 

Man orkar inte. Man gör det inte. Man står inte ut med att HELA tiden vara under press. Vi har redan press från alla möjliga håll i samhället. Vi behöver inte mer. 

Jag förstår att vi på något sätt behöver bli bedömda, men var går gränsen? 

 

Jag låg på ett solklart A i slöjd. Jag gjorde sedan fel en gång, och där rök mitt betyg. För att jag gjorde ETT fel. Jag hade skrivit en klockren dokumentation, där jag beskrivit felet i detalj och berättat vad jag skulle ha gjort i stället osv. Man borde kolla på helheten istället för att såga småfel. SMÅ, SMÅ FEL. Alla gör fel. 

Hur fungerar detta? hur tänkte skolverket när de la fram detta förslaget? 

 

Fine, det finns fördelar. Man ligger oftast inte och väger mellan olika betyg eftersom det finns fler "små teg" istället för att det är så stor skillnad mellan betygen. När lärare använder matriserna på rätt sätt får man en tydlig överblick av vad som måste förbättras. 

Men vad är det vi ser? Fler depressioner än tidigare, mer stressade människor, fler självmord. Det är få som klarar av att leva med konstant press. Många, framförallt tjejer har jag märkt, är fyllda till bredden av prestationsångest. Många är egentligen ambitiösa, men när det blir för mycket stänger de av och skiter i allt istället. Är det så vi vill ha det? 

Vi har inte tid med allt. De flesta lever ett liv utanför skolan. Vi behöver vänner, sport, hobbies. Det är saker vi behöver för att må bra. 

 

Ja, Sverige det är upp till er. Ni får själv väga för o emot. Vad väger tyngst för er; resultat eller välmående? 

 

 

 

 

Nu i samband med gymnaievalet har jag och alla andra i min närhet blivit mer och mer tvungen att tänka på vad jag vill i framtiden, vad jag vill jobba med och vem jag är. Vad är viktigast för mig och vad satsar jag på? 

En sak i allt det här har jag insett, det är inte enkelt. Det är inte lätt att, 15 år gammal, bli tvungen att välja vad du vill i framtiden när du inte ens vet vem du är. 

Jag har alltid vetat att jag vill göra nåot stort, något viktigt. Det kanske är asklyschigt eller bara en stor dröm, jag tror inte det är omöjligt. Jag försöker reda ut det här, vill jag ha en stabil framtid, en bra utbildning och försöka få ett jobb, stanna här i Sverige och skapa någon sorts grund, eller vill jag ta risker, prova mina vingar och satsa allt? Det är frågan. 

Mina två största drömmar i livet änsålänge: 

Bo i Kalifornien. 

Försörja mig på ridningen. 

 

Kommer jag bli tvungen att välja? Kan jag kombinera dessa två? Är det rimligt? Måste det vara rimligt? Vill jag verkligen satsa allt på hästarna? Vill jag inte hellre ha ett bra, välbetalt jobb och springa runt i klackar och kavaj varje dag? Så jäkla många frågor, med tyvärr allt för få svar. Borde jag läsa ekonomi eller ska jag ta samhäll? Kanske gå hästgymnasiet och lösa till extra ämnen för att få högskolebehörighet? Ska jag ens hoppas på att komma in på NIU´n? Är det lönt?Är jag verkligen tillräckligt bra? Vissa säger att det är lugnt, det är inte livsviktigt. Du kan alltid läsa upp dina betyg på komvux om du skulle ändra dig i framtiden. Andra säger att det är ditt livs beslut u ska ta. vem ska man tro på? 

Jag har aldrig varit den som tar det lugnt, som bara är go with the flow och liksom chansar. Jag vill alltid välja rätt, göra rätt och få ut ett helt rätt resultat av mitt arbete. Det är så jag är. Här är mina planer i någonsånär rankad ordning. Min hjärna sprängs snart. 

 

1. Nationell idrottsutbildning/Samhäll/Betéende - Polhemsskolan

2. Samhäll/Betéende - Katedralskolan

3. Samhäll/Internationell profil - Procivitas Privata Gymnasium

Dessa kommer antagligen ändras ganska radikalt innan jag gör mina ansökningar, men det är såhär tankegången går just nu. 

 

Åhhh gud hjälpe mig med detta.